Tjingeling! :) Jag har funderat länge på vad jag vill bli när jag blir stor och har väl inte riktigt kommit på vad jag egentligen vill bli. Men jag har ändå bestämt mig för att bli undersköterska och jobba på ett ålderdomshem eller serviceavdelning och göra deras dagar till bättre och roligare dagar. När jag var liten så ville jag först bli präst för jag tyckte alltid dom var så snälla och hjälpte folk på alla möjliga sett men sen insåg jag att det kanske inte var så roligt iallafall så då ville jag istället bli veterinär och hjälpa djur. Jag har alltid varit en djurmänniska och har alltid vela haft djur då jag var allergisk när jag var liten men det gick över en dag och då skaffade vi hund. Idag har vi 2 hundar och en kanin. Så jag sökte till naturvetenskapliga programmet för att sedan kunna plugga på Uppsalas lantbruksuniversitet. Men så kom det en dag då jag träffade Aleks och jag blev stört kär. Min skolgång var inte heller särskilt rolig, jag var extremt less och kämpade varje dag för att klara av skolan. Efter det kändes det som hela världen föll samman. Mina så kallade vänner svek mig och jag ville inte ha med dom att göra och då sa Aleks att jag kunde flytta ner till honom och börja ett nytt liv i Stockholm. Sagt och gjort så packade jag mina saker och jag flyttade ner. Det var en extremt stor dag i mitt liv, 17 somrar och flyttar själv ner till stora Stockholm som jag bara varit i max 6 gånger. Sedan det som hände nere i Stockholm är en lång och jobbig historia... Det slutade iallafall med att jag nu ligger i min säng hos mina föräldrar och Aleks och jag inte är förlovade längre. Det var ett jobbigt beslut men det var inte sunt för mig att stanna kvar då jag mådde så dåligt. Det jag ville komma till var att jag valt att bli undersköterska då jag älskar att vara med äldre människor. Dom har ett lugn och dom är så snäll och framförallt deras spännande historier i deras liv. MEN så var det en sak till.............. Min ryggskada. Det är verkligen en tragisk händelse och jag önskar inte den hemskaste personen jag vet detta jag varit med om! Jag vill inte tro att jag som är så ung är skadad resten av livet och jag kommer aldrig kunna glömma det heller då jag ständigt dag ut och dag in påminns om det. Jag ramlande i en trappa och landade på rumpan, det kanske inte låter så farligt men tro mig, det är inte roligt idag. Efter många säng liggandes dagar och läkarbesök så kom vi fram till att 4 av mina diskar har förlorat vätskan. Jag har varit till göteborg och undersökts av en speciallist men han sa att jag fick leva med det och träna upp musklerna runt ryggen så jag har stöd. Så jag gick till tränare, kiropraktor, massör, mm men inget hjälpte. Så jag får helt enkelt leva med att ha ont i ryggen och kämpa ändå trots att jag vissa dagar bara vill dra täcket över mitt huvud och bara försvinna under marken eller nåt. För jag är en 18 åring fast i en 70 årig kropp (känns det som) Jag kan inte böja mig fram förrens det hugger till och gör ont, sitta still på en stol ska vi inte ens prata om. Så jag har idag 2 år senare lärt mig att jag inte bestämmer över vad jag får göra, det är min rygg. Så det blir ingen undersköterska av mig för det kommer aldrig min rygg klara av och det känns hemskt att jag ska behöva ge upp mitt dröm yrke pga en jävla trappa!! Men jag har iaf bestämt mig att jag måste ta vara på min sista chans så därför jag jag bestämt mig för att börja i gymnasiet, igen. Och då vill jag inte gå en linje som jag blir tvungen att kämpa mig igenom för att klara av så jag har bestämt mig för att gå hantverksprogrammet för att bli florist! Det tyckte jag lät roligt och jag har alltid varit en sådan som tycker om att göra saker med händerna och nu har jag chansen att få en gratis utbildning. Om jag skulle gå hos någon privat som ligger nere i Göteborg så hade det kostat typ 80.000 och då tänkte jag att jag har chansen nu, och jag tar den! Det är mycket som har hänt i mitt liv och det är väl tur att det händer någonting än att det bara är tråkigt och inga händelser. Såhär ser mina diskar ut på röntgenbilderna. Svarta och livlösa....

 

Det här med ödet. Jag tror att ödet alltid har ett syfte och vägleder människor i livet. Det är så otroligt att man bara gör saker automatiskt ibland, som att någon annan styr ens kropp. Och allt händer ju av en andledning men det är bara frågan hur man tolkar det. Men hela livet handlar om tolkningar. Det jag ser kanske inte någon annan ser, eller tolkar det på ett helt anat sätt. Med tolkningar hör även perspektiv. Men som tur är att tiden ofta ger ett svar och man kanke bara ska vara passagerare ibland och bara följa med och inte göra så mycket. Men hur vet man att man gör rätt då? Det är väl det som är frågan. Men magkänslan brukar oftast ha rätt och känns det inte bra i magen så är det ju oftast något man inte vill, men ibland känner man inget alls. Och det är då som ödet och tiden avgör vad som händer och det är väldigt skönt ibland även om man blir otålig av alla dessa frågetecken man har i huvudet. Sen så kanske man inte ska ha så jätte stora förväntningar, för när det händer något blir man inte lika besviken. Självklart ska man inte vara som en död fisk och aldrig hoppas. Man ska sikta högt i livet men det har ju med sig själv att göra, att sikta högt om sig själv men inte ha för stora förväntningar från omgivningen

 

Hoppas att erat liv leker och att ni har kul!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns ingen beskrivning hur gott det är med den första koppen kaffe när man klivit upp på morgonen. Mmmmm...

 

Söt som hennes kärlek den tredje dagen.